Jag tror knappt det är sant – men jag har ”sprungit” en ultra – dvs längre än maraton!?! Eller sprungit och sprungit, det blev mer promenerande än jag hade hoppats, men jag har tagit mig runt. Och bäst av allt – jag känner att kroppen håller!! Visst var jag jäkligt trött i baksida lår långa stunder, och även i rumpan när det var som mest uppför – men inte ONT ”på fel sätt”. Alla andra som startade på 43km-sträckan drog iväg och var utom synhåll redan efter några 100 m. Men mitt mål var inte att ta sig runt snabbast möjligt, utan att ”ta mig runt”. Jag har aldrig gjort något liknande och visste inte riktigt hur det skulle kännas eller hur länge det skulle ta. Trodde på mellan 6 och sju timmar, och hade nog tagit mig i mål på under 7 tim om jag inte stannat lika ofta för att pusta och NJUTA plus att jag tagit paus tex vid Aigertstugan och snackat med stugvärden som bjöd på saft. Jag hade inget problem med att ”bli ensam” utan tyckte att det var nog så skönt, för om du springer med andra är det lätt att tempot påverkas så att det går för fort och att man får betala för det senare i loppet. Vädret var riktigt bra för en sån här aktivitet, visserligen liiiite lätt regn vid två korta stunder under första timmen, men annars lagom temperatur för det mesta. Uppe på kalfjället blåste det lite kalla vindar så jag stannade och tog på vind/regnjackan, och tog sen av den när jag närmade mig Aigertstugan för när man kom ned mot den så var det medvind och mycket varmare, speciellt som solen kikade fram lite.
Efter ca 4 km kom man till Rödingvik där det fanns ett gårdställe med gräsmatta och flera byggnader. Tänk att ha sån utsikt!
Utsikt vid Rödingvik, 4 km efter start
Speciellt från början var det väldigt mycket springande på spänger. Eftersom det var lite småblött så tyckte jag det var skönare att vara på dem än att springa bredvid där det ofta var blött ”svartklegg”. Testade på ett ställe och där höll ena skon på att sugas av från foten…
Många spångar
På bilden nedan ser man lite av stigen där vi kom, typ till höger om skylten. Sen sprang vi upp till Servestugan och blev ”avbockade” där, sen tillbaka hit och svängde sedan höger för att följa Kungsleden mot Aigertstugan.
Skylt vid Kungsleden
En liten stund senare kom vi till en nyfixad hängbro över en bred ”bäck” där det var ett flera meter högt vattenfall strax till vänster/nedströms.
På väg mot bron över ån/bäcken Servvejuhka
Därefter började det gå upp, upp… på bilden nedan har jag pausat lite för att njuta av utsikten därifrån jag kommit. Svårt att se på bild, men det är lite uppför typ hela tiden…
På väg upp mot kanten av Vuomatjåhkka
Klättringen uppåt fortsatte, här utsikt från strax innan jag nådde loppets högsta punkt, ca 1100 möh. Stenigt värre så man fick se efter var man satte fötterna. Hade man snavat här hade man inte bara kunnat skrapa eller sträcka sig, utan även slå ihjäl sig för det var stenar överallt…
Imponerande vidder, befinner mig på ca 1130 möh enligt min Garmin-klocka
Toppen är passerad, det har börjat bli liiite lätt nedför. Här vid Tjålmure. Man kände att det var kallare vindar här där det var öppet vatten och mer snö. Vi sprang över snö ett flertal gånger, men den höll bra och man sjönk inte ned. Fick lite ”sockersnö” i skorna dock, men blöt om fötterna hade man ju varit länge…
Sjön Tjålmure
Dags att fortsätta färden ned mot Aigertstugan. Man ser den ”en bit bort”, men sen när jag kollade på kartan så verkar det vara ca 3 km dit – lurigt med avstånden uppe på fjället!
På väg nedåt, i mitten av bilden (lite till höger) skymtar man Aigertstugan, ca 3 km dit.
Vid Aigertstugan var det också ”avbockning” och stugvärden bjöd på saft. Stannade och drack, och fick höra att det varit ett gäng vorstehtjejer på besök några dagar tidigare och fick frågan om jag varit med där. Det hade jag ju inte, men jag gissar att jag vet vilket gäng han pratade om 😉
Strax efter Aigertstugan ser man Tjulträsket
Innan man börjar ta sig ned från kalfjället så följer man en ås där man ser byn Ammarnäs.
Byn Ammarnäs syns – och där ligger målet!
Ungefär halvvägs ned passerar man en hängbro över en ”bäck” med ett mäktigt vattenfall, dess flesta fallmeter ligger dock nedströms från bron. Efter detta så är det mest stig genom skogen tills man kommer till parkeringen och sedan följer vägen in mot målet vid hembygdsgården.
Vattenfall i Ruovdajjuhka
Framme vid målet vid hembygdsgården där en skara människor väntade. Ivrigt hejande och de gjorde t.o.m. vågen – härlig känsla att gå i mål och ha klarat av alla dessa 43 km och ca 1000 meters stigning. Här kan ni se karta och de värden som min Garmin-klocka loggat: klickaHär
Fotograf: min kollega Adam Larsson, Ammarnäs IF
JA – jag har kanske stannat onödigt ofta – och hur har man tid att ta foton när man tävlar med nummerlapp på benet?!? Tävlingsdjävulen vaknar ofta när nummerlapp sätts på, men jag har kommit till den åldern (eller vad det nu är) att jag har lite koll på mina begränsningar och jag har verkligen NJUTIT av denna turen – även om det varit tungt i benen bitvis….
Carpe Diem – fånga dagen – livet är NU
Åke Johansson
En bra berättelse om ett lopp.