Christinas Webb

Min blogg om hundar och träning och annat...

Kategori: Fjällen

Marsliden förra helgen

Förra helgen drog vi iväg till Marsliden. Började med att köra till Trappstegsforsen för en kort paus. Sen vidare mot Saxnäs, men eftersom det inte fanns någonstans att käka där så åkte vi vidare västerut och gjorde ett stopp i Fatmomakke och var och kollade lite. Sen vidare till Klimpfjäll för middag hos Italienaren. Därefter till Johannas stuga i Marsliden.

På lördagen gick vi leden upp från Marsliden, upp förbi Apelsinklyftan (vindskydd med grillplats) och sen vidare upp längs leden. Gjorde två ”toppbestigningar” innan vi vände och gick ned igen. Skönt att vara ute ”hela dagen” (ca 6.5 tim) och hade gått ca 13 km. Vi hade ingenstans bråttom och tog dubbla fikaraster. Var dock inte ensamma, tappade nästan räkningen, men drygt 20 pers träffade vi på uppe på fjället.

Stannade i stugan på kvällen, fixade middag och vilade ben och fötter. Kan säga att hundarna gjorde inte många knop – Ilo försökte inte ens leka/bråka med Troy 😉

Det är ju fina höstfärger nu, även om jag tycker att mobilen (denna gång lånad Huawei) överdriver färgerna lite, jag upplevde dem inte så starka som bilderna visar, men jag orkar inte hålla på och redigera för att de ska visa vad jag såg utan nu är de som de är 🙂

 

Liten film från Trappstegsforsen:

Lediga dagar

Oj, vad fort det gick med 4 veckors semester – var tog tiden vägen?!? Efter ultran var vi hemma några dagar, sen till Överkalix några dagar då det var marknad där. Sen hemma några dagar till och hann bla slipa och måla brobalken under altan plus att vi rensat en del i garaget och körde två släpvagnslass med skrot till Svartliden (ÅVC). Iväg till Granåker några dagar. Sen hemma sista veckan och har njutit av värmen som äntligen kom, plus att vi bytt ut 15 m hängränna på ena sidan av garaget.

Efter ultran så kände jag att jag ville ut på åtminstone två fjällturer till, och det var då på håret att de blev av… i onsdags åkte vi dock upp till Ammarnäs och gick några km från Höbäcken upp västerut mot Kungsleden. Sol när vi åkte hemifrån, men mer och mer mulet och väl uppe så hördes åskan mullra och det syntes att det regnade på sina håll både här och där. Lite svårt att hitta ”bra” fikaplats då det inte blåste något alls och var mygg så fort man stannade. Lite spännande för hundarna då vi skrämde upp en tjäderhöna och en unge alldeles vid stigen på väg upp, gissa om Troy smög när vi passerade på väg ned 😉

Igår söndag tog vi en snabbtur upp på Nalovardo. Körde till toppstugan och gick en sväng där uppe, fikade lite trots att det inte var så soligt och att det blåste lite halvsvala vindar… Oj vad knott Troy hade under magen – inte underligt han hade svårt att sitta stilla… sen var han lite ivrig efter att vi råkade ”gå in i” en ripkull också – det flög upp både vuxna och ungar typ runt fötterna på oss… men Troy är ju cool i den situationen och sätter sig lugnt och stilla 🙂

Solig fredagkväll på Storvindeln, solen på väg ned bakom Skansnäsberget

Uppe vid Kungsleden, utsikt mot Stuvbiebakttie

Också uppe vid Kungsleden, utsikt mer västerut

”vägskylten” uppe vid Kungsleden, vi gick alltså från Höbäcken

En liten bit på väg ned, några km ”nedanför krönet” har vi parkerat bilen

Vi hörde åskmuller och man såg att det regnade i byn och söderut

Utsikt nedström från Nalovardo

Utsikt uppströms från Nalovardo

Ammarnäs Ultra Trail 2017

Jag tror knappt det är sant – men jag har ”sprungit” en ultra – dvs längre än maraton!?! Eller sprungit och sprungit, det blev mer promenerande än jag hade hoppats, men jag har tagit mig runt. Och bäst av allt – jag känner att kroppen håller!! Visst var jag jäkligt trött i baksida lår långa stunder, och även i rumpan när det var som mest uppför – men inte ONT ”på fel sätt”. Alla andra som startade på 43km-sträckan drog iväg och var utom synhåll redan efter några 100 m. Men mitt mål var inte att ta sig runt snabbast möjligt, utan att ”ta mig runt”. Jag har aldrig gjort något liknande och visste inte riktigt hur det skulle kännas eller hur länge det skulle ta. Trodde på mellan 6 och sju timmar, och hade nog tagit mig i mål på under 7 tim om jag inte stannat lika ofta för att pusta och NJUTA plus att jag tagit paus tex vid Aigertstugan och snackat med stugvärden som bjöd på saft. Jag hade inget problem med att ”bli ensam” utan tyckte att det var nog så skönt, för om du springer med andra är det lätt att tempot påverkas så att det går för fort och att man får betala för det senare i loppet. Vädret var riktigt bra för en sån här aktivitet, visserligen liiiite lätt regn vid två korta stunder under första timmen, men annars lagom temperatur för det mesta. Uppe på kalfjället blåste det lite kalla vindar så jag stannade och tog på vind/regnjackan, och tog sen av den när jag närmade mig Aigertstugan för när man kom ned mot den så var det medvind och mycket varmare, speciellt som solen kikade fram lite.

Efter ca 4 km kom man till Rödingvik där det fanns ett gårdställe med gräsmatta och flera byggnader. Tänk att ha sån utsikt!

Utsikt vid Rödingvik, 4 km efter start

Speciellt från början var det väldigt mycket springande på spänger. Eftersom det var lite småblött så tyckte jag det var skönare att vara på dem än att springa bredvid där det ofta var blött ”svartklegg”. Testade på ett ställe och där höll ena skon på att sugas av från foten…

Många spångar

På bilden nedan ser man lite av stigen där vi kom, typ till höger om skylten. Sen sprang vi upp till Servestugan och blev ”avbockade” där, sen tillbaka hit och svängde sedan höger för att följa Kungsleden mot Aigertstugan.

Skylt vid Kungsleden

En liten stund senare kom vi till en nyfixad hängbro över en bred ”bäck” där det var ett flera meter högt vattenfall strax till vänster/nedströms.

På väg mot bron över ån/bäcken Servvejuhka

Därefter började det gå upp, upp… på bilden nedan har jag pausat lite för att njuta av utsikten därifrån jag kommit. Svårt att se på bild, men det är lite uppför typ hela tiden…

På väg upp mot kanten av Vuomatjåhkka

Klättringen uppåt fortsatte, här utsikt från strax innan jag nådde loppets högsta punkt, ca 1100 möh. Stenigt värre så man fick se efter var man satte fötterna. Hade man snavat här hade man inte bara kunnat skrapa eller sträcka sig, utan även slå ihjäl sig för det var stenar överallt…

Imponerande vidder, befinner mig på ca 1130 möh enligt min Garmin-klocka

Toppen är passerad, det har börjat bli liiite lätt nedför. Här vid Tjålmure. Man kände att det var kallare vindar här där det var öppet vatten och mer snö. Vi sprang över snö ett flertal gånger, men den höll bra och man sjönk inte ned. Fick lite ”sockersnö” i skorna dock, men blöt om fötterna hade man ju varit länge…

Sjön Tjålmure

Dags att fortsätta färden ned mot Aigertstugan. Man ser den ”en bit bort”, men sen när jag kollade på kartan så verkar det vara ca 3 km dit – lurigt med avstånden uppe på fjället!

På väg nedåt, i mitten av bilden (lite till höger) skymtar man Aigertstugan, ca 3 km dit.

Vid Aigertstugan var det också ”avbockning” och stugvärden bjöd på saft. Stannade och drack, och fick höra att det varit ett gäng vorstehtjejer på besök några dagar tidigare och fick frågan om jag varit med där. Det hade jag ju inte, men jag gissar att jag vet vilket gäng han pratade om 😉

Strax efter Aigertstugan ser man Tjulträsket

Innan man börjar ta sig ned från kalfjället så följer man en ås där man ser byn Ammarnäs.

Byn Ammarnäs syns – och där ligger målet!

Ungefär halvvägs ned passerar man en hängbro över en ”bäck” med ett mäktigt vattenfall, dess flesta fallmeter ligger dock nedströms från bron. Efter detta så är det mest stig genom skogen tills man kommer till parkeringen och sedan följer vägen in mot målet vid hembygdsgården.

Vattenfall i Ruovdajjuhka

Framme vid målet vid hembygdsgården där en skara människor väntade. Ivrigt hejande och de gjorde t.o.m. vågen – härlig känsla att gå i mål och ha klarat av alla dessa 43 km och ca 1000 meters stigning. Här kan ni se karta och de värden som min Garmin-klocka loggat: klickaHär

Fotograf: min kollega Adam Larsson, Ammarnäs IF

JA – jag har kanske stannat onödigt ofta – och hur har man tid att ta foton när man tävlar med nummerlapp på benet?!? Tävlingsdjävulen vaknar ofta när nummerlapp sätts på, men jag har kommit till den åldern (eller vad det nu är) att jag har lite koll på mina begränsningar och jag har verkligen NJUTIT av denna turen – även om det varit tungt i benen bitvis….

Carpe Diem – fånga dagen – livet är NU

 

Ilo firar 1 år med tur till Hemavan

Den Lille Röde, eller Snusmumriken mfl namn fyller 1 år idag – Hipp Hipp Hurra! Han verkar inte förstå nåt 😉 Tiden går fort och han är inte så liten nu mera…. fullvuxen på höjden, men lär väl få lite mer massa (muskler?!) och definitivt mer päls.

Födelsedagen fick han fira genom att följa med matte på en skidtur upp till Kobåset i Hemavan. Inte så mycket sol och rätt blåsigt och dessutom byar av snö/hagel. Spåren pistas inte längre då säsongen där är ”slut” (trots mycket snö kvar i backarna och uppe på fjället) och då det frusit i natt så var det rätt hårt och skrovligt. Vi fick guidning och sällskap av Ida med hunden Krozz som bor där uppe. Åkte drygt en timme med dem, försökte sen hitta en plats med lä där jag kunde sitta och ta det lugnt och fika lite, men det var lite kyligt pga blåsten och att jag var lite svettig.

Annars blev det en lite konstig vecka här hemma – först sambon förkyld och hemma från jobbet flera dagar. Sen var det meningen att jag och hundarna skulle åka till Umeå onsdag-torsdag, men natten mot onsdag vaknade jag med illamående – jag som inte haft magsjuka på typ 35 år!?! Blev inte mer än så, men magen var orolig hela dagen och inte hade jag nån matlust…

Det gick dock över ganska fort när väl fick i mig mat och jag kunde jobba redan efter lunch torsdag och hela fredagen. Träningen fick vänta till lördag då jag körde dubbelt – gymmet på morgonen och en löprunda på eftermiddagen. Har tänkt att ta mig runt den långa (43 km!) rundan på Ammarnäs Ultra Trail så det gäller ju att komma igång med löpningen nu… än ligger det mycket snö i skogen så ingen terränglöpning ännu 😉

Fjäll och vita vidder

VITA vidder

Utsikt från rastplatsen

Ilo är den cool kille som lägger sig ned

Jag och Ilo en bit upp på Kobåsspåret. Fotograf Ida Rehnlund

Topptur Nalovardo 

Det gäller att passa på när tillfälle ges! Skidor för tredje dagen i rad👍Även idag fick Ilo hänga med. Körde till Nalovardo och började med att låta Ilo dra en bit. Nästan bara uppför i 3.5 km till Borgjaur och var tvungen att ta några pauser 😉 Sen koppla lös honom och hänga på spårlinan ifall han skulle komma på idén att dra… men han är ju så snäll och duktig och lyssnar när jag ropar.

Körde efter skoterleden upp till toppstugan och tog en paus. Kall blåst även idag så det blev inte så länge. Sen vände vi och åkte upp till toppen på slalombacken innan vi susade ned. Fint pistat och skare (med lite lössnö på) så bara att åka/springa där man ville. På slutet var nog Ilo ganska trött så jag plogade hela vägen ftån Borgjaur ned till bilen.

På eftermiddagen fick Troy en lång promenad och vi stannade även och softade på en sten i skogskanten.

Skoterleden på väg upp mot Nalovardo

Ilo tycker det är skönt att rulla sig i snön

Uppe på toppen av slalombacken

Tunt med snö på vissa ställen uppe på toppen

Troy ville inte vara med på bild 🙂

Lyxmorgon med skidor på skaren

För mig är detta livskvalitet av högsta klass! Bo så att man får uppleva vårvintern och ha nära till naturen. Dessutom en arbetsgivare som låter mig jobba 75% sen ett år tillbaka.

Normalt väljer man kanske inte att senarelägga sin arbetsdag en fredag, men när man kan åka skidor innan jobbet och sen täcka upp för en kollega som behöver sluta vid lunch så är det helt ok.

Drygt en timmes glidande på skaren. Gjorde bort motvinden först så det blev en tur uppströms till Bräskaforsen vid Forsnäs. Skrämde upp en trana på 20 m håll och även räven drog när den hörde mig. Svanarna och renarna däremot stirrade bara och undrade nog vem som störde morgonfriden. Stannade för att fota och ser ett 10-tal snösparvar. Hör fågelkvitter.

Känner mig så privilegierad – vilken lyckokänsla ❤

Februari passerade i rasande fart

Visserligen är februari en ”kort” månad, men vart tog den vägen?!?

Försöker göra en sammanfattning med hjälpa av lite bilder.

Ilo börjar ju vara en stor kille nu. I skrivande stund fyller han 10 mån och är ungefär lika hög som Troy i mankhöjd. Han har lite längre rygg och ser därför högre ut när de sitter bredvid varandra. Dock saknas några kilo muskler ännu. Medan det var ”fin” snö på vägen så fick han börja vänja sig med att springa bredvid kicksparken. Inte dra, utan bara trava bredvid ungefär som jag vill att han ska göra vid cykeln sen när det blir barmark. Han har även börjat få följa med i skidspåret, mest vara lös, men även att dra en kort bit i början och slutet – och han verkar tycka det är skitkul och far iväg som en liten raket.

I början av februari var vi med jobbet på kick-off i Ammarnäs några dagar. Mest trevliga aktiviteter, men även lite jobbsnack förstås. Heldagen blev det skoterutflykt, även om det var kring -25 nere på isen så var det inga problem att vara ute. Vi åkte upp till Bertejaur en bit väster om Ammarnäs och på höjd var det betydligt varmare. Några fiskade och vi lagade lunch ute. Hann med en liten tur upp på fjället där det var ännu mildare. Dock så lite snö att den knappt täckte riset på backen.

Vi fick ju rätt mycket snö under andra halvan av november, men sen har det knappt snöat något alls. Däremot har det varit flera omgångar med alldeles för många plusgrader. Snödjupet har blivit mindre och mindre och ytan isigare och hårdare för varje gång. I mitten av februari så bestod nästan hela älven av bara blöt-is yta – huvva…. och i skogen var det så lite snö att det var barmark under träden 🙁

Tack och lov så har vintern återkommit – vi har fått tre omgångar med snö (sammanlagt runt 4 dm) och med många minusgrader så känns det som att ordningen är återställd. I Lappland ska det vara så i februari! Kallt denna tid på året betyder ofta klart väder och så härligt att ljuset har återvänt och solen har visat sig många dagar! Dessutom värmer den ordentligt så även om det är kring -30 på morgonen så blir det betydligt mildare mitt på dagen. Och solskenet gör ju verkligen att man bara vill vara ute och suga i sig av energin.

Det har blivit en hel del prommisar med Ilo så att han får rusa av sig, och samtidigt passar jag på att träna på inkallning. Hittills sköter han sig superbra! Han väljer ofta kortaste vägen – oavsett om det är en snöhög i vägen eller om det redan finns upptrampat spår ”som går runt”. Han gillar att pulsa runt i djupsnön, även om det är lite besvärligt då det fryser isklumpar under tassarna. Han kollar gärna upp spår han ser, även om de är någon dag gamla, och härikring så kan det vara både ren, rådjur, hare och räv som gjort dem.


JA matte – jag kommer så fort jag kan – och raka spåret – inte det lättaste!

Annars så knallar det på som vanligt med jobb på dagarna och en del skidåkning och hundkörning med Troy. Nu är det ljust så länge att man knappt behöver pannlampa, speciellt inte när jag slutar klockan tre och åker direkt till skidspåret. Nästa vecka är det dags för årets stora äventyr Vindelälvsdraget där jag och Troy ska köra med samma lag som senaste åren – #6 Hundkrut! Och i år tänker jag INTE vara skadad – så det så 😉

Midsommarafton – fjälltur från Solberg, Tärnaby

Årets midsommarutflykt blev till Tärnaby och en tur upp på fjället. Fick tips om att starta i Solberg och ta leden upp. Det var bara en bit uppför innan man var uppe på kalfjället. Vi gick dryga timmen innan vi letade fikaplats i lä.

Det som var skönt denna gången var att Troy kunde hålla dig lugn. Tidigare har han varit så rastlös och skällt och haft sig hela tiden. Idag var det bara lite gnäll och han kunde lägga sig ned självmant.

Vi hade inte superfint väder, men uppehåll och sol emellanåt. Det regnade en del både på väg dit och hem.

Efter turen så turistade vi lite och körde bort genom Hemavan, och gjorde sen ett stopp på Frendo i Tärnaby.

image

image

image

© 2017 Christinas Webb

Tema av Anders NorenUpp ↑