Vecka 11 var det så dags igen – Vindelälvsdraget – som i år firade 30 år! Som senaste åren så körde jag med ett kompisgäng i lag #6 Hundkrut. Till skillnad från förra vintern så kunde jag köra Troy själv i år.

Torsdag Hemfjäll – Jeribäcken

En sträcka i stort sett bara på isen. Jag gillar inte när det är isigt och hårt, och denna dag var det så! Kändes som 13 km av bredbent stakning – tog inte många skateskär utan hade nog med att hålla mig på benen. Lite strul när ett dubbelspann strax framför oss stannade och Troy gjorde likadant. Sen hann vi knappt komma iväg förrän det kom ett dubbelspann bakifrån och nästan körde över oss – hans hundar saknade nog nacklina och försökte gå på var sin sida om Troy – stopp nummer två! Sen gick det bra och vi körde om en tjej och tog oss till växeln. Placering 13 kändes ok.

Fredag Nedre Saxnäs – Blattnicksele

Sträckan börjar och slutar på isvägar, men gick rätt mycket på skogsvägar. Det hade kommit någon cm blötsnö så helt annat före än dagen innan. Nu fick man kämpa på ordentligt. Jag hade skitdåligt glid under skidorna och det kändes som att benen inte orkade det huvet ville. Troy kämpade på bra trots allt. Hade dock önskat att slitet gett lite bättre än placering 20.

Lördag Strycksele – Hällnäs

Lite stressig start då de missat oss i förvarningen – mitt i allt så var min lagkompis på plats och det var bara att dra! Började på åker eller liknande och redan efter ca 100m skulle vi ner i ett dike – ca 1 m rakt ned med buskar kring fötterna, sen 2 m blankis innan det bar upp på nästa knös. Hann inte mer än upp så kom nästa ”stup” där det kändes som flera meter mer eller mindre rakt ned på blåisen på älven. Vi klarade oss ned och sen var det bara platt iskörning, även om det emellanåt var över stenar vid strandkanten så att man fick se upp var man satte ned skidorna. De första 2 km snittade vi drygt 30 km/tim och Troy tuffade på bra. Mot slutet blev vi omkörda av ett ekipage som vi kunde hänga på. Försökte köra om någon gång, men den som jagar får ju mer fart så det gick inte utan vi gick i mål samtidigt. Placering 10 kändes rätt bra – här vill jag vara.

Efter att ha kört Troy tre dagar i sträck med bättre och bättre känsla, och lite längre sträckor än vi tränat senaste månaden så bad jag att få vila på söndagen då vi hade andra i laget som gärna körde. Men det var nästan stressigare att vara handler än att köra själv. Det gick så fort att vi som var nästan-för-få-i-laget hade lite svårt att hinna i god tid till växlingarna. Men roligt hade vi och superfint väder alla dagar – en månad tidigare hade man ju funderat på om det skulle gå att köra alls…