sedan världens bästa Rasmus lämnade oss – du kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta
Kategori: Rasmus Sida 1 av 13
Det tog sin tid men nu har vår älskade Rasmus fått komma till sista vilan. Nu får han spana ut över lägda och Storvindeln och vara ute och skutta och skälla så mycket han vill 
Typ ”allt” har ju varit sent i år – vem trodde att man skulle plocka röda vinbär 27 september och att de (äntligen) skulle kännas ordentligt mogna!?! Så var det i alla fall… Vi (framförallt min sambo har varit flitig) har plockat en del vinbär tidigare, både röda och svarta, men då har vissa bär varit så mogna att de nästan ramlat av kvisten då man rört i den medan andra inte alls varit mogna. Hallon och blåbär mognade också sent och nu finns det fortfarande mogna bär i hallonbuskarna, men tyvärr är många av dem ”fula” och inte så trevliga att plocka.
Troy gillar bär – han kan (ibland) ta hallon från busken själv. När han och jag var till fjälls senast så ”plockade” han och åt hjortron själv, direkt från plantan. Han har också börjat äta mycket bättre, sitter och väntar både på frukost och middag. Och kommer smygande och vill gärna ha vattenmelon (favoriten!), äpple, päron, gurka, sallad, osv…
…så föddes det en valpkull med irländska settrar hos Kennel Starmix. Vad jag inte visste då var att världens bästa Rasmus (även känd som Rasselmusen, Lurvtass, DenRödeLurvige etc) skulle komma att sätta stora spår i mitt liv. Inte bara för att han var världens gladaste och snällaste utan även för att det var med honom jag kom att hitta till draghundsporten.
Idag blir det tyvärr inget 13-årskalas då en krånglande mage satte stopp för det för drygt 2 månader sedan, men han finns i våra minnen. Då och då hittar man även fysiska spår av honom i form av kastanjeröda tussar av päls som fastnat i strumpor, hundhanddukar, kardborreband mm.
 |
| Älskade Rasmus |
(klicka på bild för att se bildspelet i separat flik)
Drygt 12½ år fick vi tillsammans och det är så oerhört tomt här hemma nu – inga lurvtassar som trampar runt och steppar och undrar om det inte är dags för kvällsfika eller kanske en tuggis – om nu nån skulle ha missat det när en rakryggad irländare sitter vid lådan där godsakerna förvaras.
Mattes ord:
En gladare och socialare kille får man leta efter – han ville alltid ”prata” med alla, förutom i skidspåret där han tittade lite snabbt på de som vi körde om medan han glatt sprang vidare. De senaste åren blev han allt ”uppkäftigare” och om jag hade varit ut med honom på kvällen så var det inte ovanligt att han sen sprang in till husse och skällde – ungefär som att han skulle berätta vad som hänt därute och tyckte att han skulle ha följt med.
Att ”följa med” var naturligtvis höjdpunkten, var man sen skulle var mindre viktigt, men jag tror nog att skidspåret var det som uppskattades mest. Trots C-höfter så har jag kunnat köra mycket drag med honom, och kanske det hjälpte till att bygga upp muskulaturen så att kroppen höll längre. Han visade tydligt att han blev sur då jag bytte om och sa att han skulle ”stanna hemma”, då gick han och la sig och tittade inte ens på mig. Sen när jag kom hem så fick man bara en snabb blick, men var tydligen kvar på hans ”shit list” fortfarande – och att stiga upp och hälsa gick inte för sig.
För 2½ år sen kom lillebror Troy in i bilden – vilken odåga – som inte fattade att ta det lugnt, eller att han inte ville ha besök i bädden men tack och lov så morrade Rasmus redan första dagen när han åt mat eller hade tuggben så de fick han ha i fred. Det var till och med så att eftersom Troy var mer nyfiken på vad Rasmus gjorde så lämnade han sitt tuggben och då var Rasmus snabb att stjäla det!
Tack och lov så fanns husse som gick promenader utan att lillebror fick följa med, plus att Rasmus fick välja kanske både väg och tempo – det finns ju så många intressanta dofter i stan. Ju längre tiden gick så blev de mer och mer bundis och Rasmus ville helst inte följa med mig och Troy ut.
Numera springer Rasmus på de evigt gröna lägdorna och de evigt vita skidspåren tillsammans med kompisarna Lukas, Lotus, Fight och många andra ♥ ♥ ♥
Husses ord:
Första gången jag träffade Rasmus sprang han mest lös. För det mesta lydigt i närheten men sen drog han iväg en lång sträcka… Han såg något intressant som rörde sig långt borta och ville fram och hälsa. För sån var han ju – social och tyckte om folk.
Han följde med till mitt jobb i Umeå vid ganska många tillfällen, och var lätt den gladaste av alla över att få komma och jobba. Skällde högt när vi kom in i korridoren och skrämde halvt ihjäl folk, alltmedan bakändan svängde fram och tillbaka av ren och skär glädje. Bland mina kollegor var han populär. Det fanns även speciellt en kund som hade ett gott öga till honom och alltid hade med sig Frolic i förhoppning om att han skulle vara på plats 🙂
Apropå jobbet: under promenaderna därifrån och hem hade han en fantastisk förmåga att skita mitt i kurvan på cykelbron upp mot Umestan, precis där man stod som sämst till för framsusande cyklister som hade innerkurva. Vi var inte helt överens om det lämpliga i detta, men han resonerade väl som så att ”måste man så måste man” 🙂
Jag börjar sakta vänja mig vid att det inte ska smygas ner exempelvis ost- eller korvbitar till någon när man är i köket. Troy har inte fått lära sig sånt, men jag och Rasmus har alltid haft ett bra samarbete på den fronten.
Det känns i alla fall skönt att Rasmus sista månader inte innebar att han bodde på våning 6 i Umeå, utan istället kunde släppas ut direkt på gården utanför huset för att lufsa omkring och filosofera.
Jag skulle kunna skriva så mycket mer om Den Röde Lurvige, han med de lockigaste öronen och största hjärtat. Men hur mycket jag än skulle skriva skulle det inte räcka till, och skulle inte göra honom rättvisa. Han var lätt att älska och omöjlig att glömma. Han fattas mig.
Rasmus på bild och film:
Klicka på bilden nedan för att öppna bildspel i separat flik. Längre ned finns tre filmer som husse tagit.
|
| Älskade Rasmus |
Helgen efter nyår var jag med på skidhelg (STCC) här i Sorsele och det kändes som att man var igång med skidåkningen ”på riktigt”, speciellt eftersom här är så mycket snö att det är riktigt bra status på alla skidspår. Men tyvärr går det upp och ned med vädret också, har inte varit svinkallt men latmasken bits lite för mycket när det är 15-20-25 grader kallt var och varannan dag… men fortsätter snöa gör det ändå och för 10 dagar sen var det ca 72 cm när jag mätte bakom huset och sen dess har det nog kommit ytterligare 2 dm fluffsnö (även om den packas ihop lite).
Upp och ned går det också med Troys träning, nu är det att få igång honom som draghund som gäller. Kan konstatera att när han har ”något att jaga” (räcker med doft, vi behöver inte se andra hundar) så springer han otroligt bra och 5-6 km mer eller mindre otränad är inga som helst problem. Att vara ute ensam med honom funkar också bra om man går och lägger ut bollen, går tillbaka och sen kör dit, men så orkar man ju inte göra mer än korta bitar. Men att köra honom ensam utan att ha lagt ut mål funkar inte mer än mellan 0.5 till 1 km – han är så otroligt taggad så det är som att hjärnan stänger av och inte fattar vad den ska instruera kroppen att göra…
Sen är livet även lite upp och ned med en gammal hund som inte bara är stel i höfterna utan nu krånglar magen också… troligen pga medicinering för höfterna i ca två års tid. Innan jul hade vi problem med att han kräktes ofta på tom mage, han behövde äta typ var 5-6 tim, sen började vi ge Losec och det verkade bra, men så fort kuren var över var kräkningarna tillbaka 🙁 Ny kur med Losec och annan ”höftmedicin”, men så fort Losec-kuren var över var problemen tillbaka. För två veckor sen var jag med honom till Djurkliniken i Öjebyn som konstaterade att det inte fanns tumörer i buken (de gjorde ultraljud) och vi fick ny magmedicin. Tyvärr hjälpte inte den och sedan några dagar tillbaka äter han kortison som till att börja med verkade ok (några kräkfria dagar och bättre aptit) men idag har han inte velat äta och kräkts flera gånger… Men glad var han över att få dra husse i skidspåret några 100 m 🙂 Eftersom han är 12,5 år så går naturligtvis tankarna kring att hans dagar här med oss snart är över….
För övrigt så knallar det på, har skaffat en kickspark som jag hoppas kunna träna Troy lite med – det går undan på vägen runt byn! Amaryllisen bjöd på ytterligare en stängel med sex stycken klockor på – den blev så lång och tung att jag knöt fast den i gardinstången för att den inte skulle ramla omkull 🙂
till alla våra vänner, både i ”riktiga” livet och i cyberrymden.
Helgen har inneburit en hel del fixande: shoppat mat och lite julklappar, tagit in och klätt granen (ja – en riktig en!), ugnsbakat och griljerat skinka, kokat knäck, ugnsstekt köttbullar. Plus att sambon bakat kakor och pepparkakor. Dessutom badat Rasmus som tidigare luktade typ ”gammal gubbe” 😉
Har även hunnit med kortare träningspass både lördag och söndag. Lite väl kallt (-18) för skidåkning så igår hängde jag inte ens med sambon som åkte klassiskt trots att jag skate:ade 🙁
Det har dock varit oväntat ljust och fint ute, så här på årets kortaste dagar 🙂 Och amaryllisen blommar, antagligen är den lite chockad över att ha kommit till tropikerna 🙂
Att sex (jobb)lediga veckor kan gå så fort!?! ”Sen sist” så har vi varit i Granåker en vecka, det var närmare +30 ute den dagen jag körde upp från Umeå under vecka 28.
Under dagarna här blev det lite träning, bla min MTB-runda som jag lyckades köra under timmen. Vi hann med en liten släktträff på svärfars sida och efter det en snabbis upp på Nalovardo. Det hade varit varmt och inte regnat på ett tag och var väldigt torrt och ingenstans där vi eller hundar kunde blöta oss, så vi gick bara upp en liten bit – hade faktiskt inte ens fika med oss, bara lite vatten som vi alla fyra delade på.
Sedan bar det av upp till Överkalix, fortfarande soligt och varmt ute! Första dagen joggingtur, massage, fika på Brännvalls och middag hos brorsan med sambo. Trots värmen var vi ut på korta joggingturer varannan morgon, någon gång fick Troy följa med mig, men det är mer mental träning för både honom och mig än fysisk träning. Sen var det förstås marknad också, ungefär lika varmt som vanligt kan man väl säga.
Både i Granåker och i Överkalix så har vi badat i älven FLERA gånger, det är många år sedan jag tagit så många dopp på en sommar! Vindelälven och Kalixälven ger bättre svalka (det var INTE kallt i vattnet) än vad tex Bäcksjön utanför Umeå gav, även om det kvällsdoppet också var skönt.
Tillbaka i Umeå så var det flyttförberedelser som var högsta prio. Packa ned i kartonger och sortera ut det som skulle till ÅVC. Värmen fortsatte och om det är någon som tvivlar så kan jag bekräfta – JA, man svettas även om man tycker att man ”bara står still” och ställer ned grejer i en kartong! För en gångs skulle var det skönt med liiiiite svalkande vind på balkongen på kvällskvisten!
Lördag 26 juli var det så dags för det STORA flyttlasset att gå upp mot Sorsele. En skåpbil full med grejer, och i vår bil vi själva, hundarna och vår packning för de närmsta veckorna. Allt bars sen upp på övervåningen i huset där vi ska bo. Att bära grejer och kartonger en trappa upp kändes i kroppen, mest ben och rumpa som fick jobba, men även axlar och rygg fick sig en genomkörare!
Allt vårt pick och pack rymdes inte i skåpbilen så på söndagmorgon var det dags att bege sig mot Umeå igen, denna gång med släp bakom volvon. Drygt 16 timmar senare var vi tillbaka i Granåker efter att ha lossat grejerna i huset och vid tvåtiden på natten kunde vi ta ett svalkande dopp i älven!
Tisdag var det återigen dags för en tur med släp mot Umeå. Denna gång fick Troy stanna på hundpensionatet medan Rasmus följde med oss. Denna vända var det packning av det sista, åka till ÅVC, se till att städfirman blev klar, låta kvartersvärden besikta lägenheten och sedan kunna lämna in nycklarna innan vi åkte västerut igen. Vi hann även med att köpa oss en andra-bil, och jag tog mig ur och var på blodcentralen för en liten donation. Lossningen blev först på torsdag eftersom det gick åska och kom rejäla regnskurar när vi kom med släpet på onsdagskvällen.
Resten av veckan ägnades åt vila/rekreation och återhämtning, bla lite ”riktig” träning men även ett besök på festivalen RockOut Wild vid Nalovardo. Trevligt arrangemang och synd att inte fler letat sig dit!
Jag håller ju på och byter jobb och vill inte gynna en konkurrent så därför flyttas min webb nu till Vildmarksdatas servrar. Av denna anledning så visas inte alla gamla bilder just nu, men jag jobbar på det….
Testar att ladda upp en ny bild, när Rasmus är lite busig och skäller åt mig 🙂
Konstaterar att även WP-appen funkar trots flytt 🙂
Jobbveckan avslutades med den krångligaste dagen på länge, så här efteråt minns jag knappt att nåt gick bra…. men det fanns säkert nån ljusglimt… Trots allt blev det helg ändå och vi styrde kosan mot Granåker.
Ägnade lördagen åt lite blandade hundprommisar och tog med Troy på en joggingtur. Han är fortfarande lite för het på gröten och när han väl lugnat sig och vi nästan är tillbaka så ser han de fyra älgarna som springer på hygget….inte direkt samma lugn/frysande som på fredagkväll då han kände doften där tjäderhönan suttit.
Trots det inte-så-varma vädret blev det middag ute med gäster som bjöd på smarrig efterrätt.
Idag har det dock slagit om och blivit varmt ute – runt +18 på eftermiddagen och rätt så soligt. Rasmus är inte längre lika förtjust i värmen utan tyckte nog det var skönast inne. Troy har fått träna på att sitta-på-snöre, han skäller inte men det här med att lägga sig och vila/slappa fattar han inte (ännu – hoppas det kommer).
